Ringar på vattnet

Överallt idag, Facebook, Instagram, Twitter och alla sociala medier och verkligheter du kan tänka dig, ser man människor som inte mår bra, Människor som är deprimerade, stressade, pressade och mår allmänt skit. Samtidigt så ser du nästan varje dag artiklar och omslag med människor som är photoshoppade och människor som ser så perfekta ut, människor vars liv verkar så fantastiska och idealiska.
Och så någonstans mitt emellan står jag själv och undrar var i hela fridens namn världen försvann. Vart tog medlidandet, empatin, omtänksamheten och själva samvetet vägen? Vart försvann världen egentligen, hjärtat?
Vår värld är överkonsumerad som bara den, visste du att i somras tog vi slut på de resurserna som egentligen skulle finnas för hela det här året, om vi skulle vilja ha en något mer långsiktig framtid för världen? Allt ersätts med robotar, allt ska bli så enkelt, så "perfekt", allt ska underlätta och allt ska vara bäst, bra är inte bra nog. Överallt så är världen på väg mot något skruvat håll som ingen riktigt vet, det är lite "spänn-fast-dig-och-håll-i-dig-för-vi-vet-inte-vart-vi-ska"-känsla över det hela och det känns ju inte toppen. Men ärligt talat - att miljön skiter sig och att jorden inte mår så bra är sjukt dåligt och inte planen från början -  men det finns något värre. För mitt ibland allt detta skräp och skit så finns Människor.

Det finns människor som inte mår bra. Människor som går runt med dålig självkänsla. Människor som faktiskt inte har någonting, människor som inte har någonstans att sova, inte vet om de kommer att överleva dagen. Det finns människor som inte har någon självkänsla alls, människor som kanske på utsidan ser helt normala ut men som på insidan utkämpar ett krig mot sig själv. Det finns människor som går till sin skola, dagis eller arbetsplats varje dag motvilligt för att de är mobbade, utstötta och ensamma. Det finns människor som förlorat sitt hopp om ett normalt liv, människor som dag ut och dag in påverkas av detta skruvade samhälle.

Det finns Människor.

Idag är det så vanligt att om vi tycker synd om oss själva så får man ett "Jaha, du försöker bara få uppmärksamhet". Och om man istället går in med approachen att man duger, att man faktiskt är något så framstår man som ego, att man tror att man är cool och sätter sig över varandra.
Alltså, är det här verkligen den värld vi vill ha? En värld så självcentrerad och skadad att vi inte ens kommer ihåg när det började skava. En värld där människor lever under så ofantligt olika villkor, där vissa har ett överflöd av pengar och andra inga alls. En värld, där människor skadas av människor.

Vi kan inte skaffa oss ett super-mega-stort plåster för att laga världen, men vad vi kan börja med är att hjälpa varandra. Hjälpa människor. För det är så jag tror det är tänkt att vi ska leva. För och med människor, inte bredvid människor. Du duger och du kan göra skillnad, det är inte någon gammal klycha. Det blir som ringar på vattnet. Och jag tänker vara stenen.

Ibland tror vi att det vi gör bara är en droppe i havet.Men havet skulle vara mindre utan den droppen. - Moder Teresa