Beep Beep

Just nu sitter jag i ett relativt lugnt hus, relativt för att de just sprängde i berget framför vårt hus. Beep beep sa det och så plötsligt så hördes ett dovt "boom" och så hade de sprängt tydligen. Beep beep sa det igen och så var det över. Dock insåg jag inte att de hade sprängt förrän efteråt. Beep beep liksom och sen bara sprängdes det på en gång. 

Beep beep, det var ju en förvarning, som att de ville berätta för den där Hedvig - som inte fattade riktigt - att det skulle sprängas och bli plats för något nytt, att något stort skulle hända. Men jag fattade ju liksom inte, och så helt plötsligt sa det boom och jag satt där och tänkte, tjenare, vad håller de på med? 

Ibland hör vi inte Gud när Han säger typ Hedvig, snart kommer något stort hända i ditt liv, det kommer bli värsta stora smällen, men allt kommer bli fett bra sen. Vi bara fortsätter som vi gör lalalalala, typ. Och sen säger det boom, och vi sitter där förvirrade och undrar vad i hela fridens namn som händer. 

Det är himla svårt att höra Guds röst. Men, när vi gör det och förstår vad Han menar, så kommer vi fatta att det kommer ett beep beep efteråt, och då är allt lugnt. Det kan komma lite pang på, som det här inlägget känner jag, men sen när vi börjar höra Guds röst ordentligt, så fattar vi att yeah, det kommer ett beep beep både före och efter, Gud är liksom med hela tiden. 

Alltså, min kamera/jag var lite seg, så hela coola rökmolnet kom inte med.

När någon avslöjar säsong 4, fast du bara är på 3

Härom veckan stötte jag på en reklam där det, med stora feta bokstäver stod Visst är det jobbigt när någon avslöjar säsong 4, fast du är på säsong 3? Och jag tittade på den och tänkte något i still med att det var "så sant! Vad är det här för reklam?". Så tittade jag närmare och lästa meningen under:"Eller när fattiga barn dör av svält."

Och det slog mig, hur sant det här var. Hur vi så ofta klagar på alla himla ilandsproblem vi har. Visst, jag blir näst intill förbannad när någon spoilar vad som händer i nästa säsong av serien jag tittar på. Men vid närmare eftertanke, vad är det för himla problem när det finns folk som inte har fantastiska Netflix som räddar mina tråkiga kvällar. De har ju inte ens en iPad att titta på. Eller en tv. Eller en soffa att sitta. Eller ens ett hus att ha soffan i. De har för allt i världen inte ens mat för dagen!

Alltså jag menar inte att jag är superwoman som ska sluta bli arg när mina fina vänner bestämmer sig för att ge mig lite försmak på säsong nummer fyra, för tro mig - det kommer jag. Det jag menar är, hallå världen vakna! Vi som så ofta går förbi henne som sitter och tigger där utanför Sollentuna station utan att ens skänka henne en blick, med ursäkter som "sen till jobbet", "har inte tid", "har inte pengar". För allt i världen DU har mat för dagen. DU har nånstans att bo. DU har en soffa eller en säng att sitta i. DU har (eftersom att du läser det här) en tv, en iPad, dator eller en smartphone. DU har kanske till och med Netflix. Och ändå har du inte "råd" med att ge en tia, eller ens ett "hej", eller en blick, till henne som inte har mycket mer än sin filt och sina kläder. 

Så nästa gång någon avslöjar säsong fyra, varsågod, bli arg. Men låt det för allt i världen inte bli något enormt som tar över dagen. Som min mamma ofta säger - och som jag gaanska ofta struntar i…men försöker lyda - lägg inte din energi på att bli arg på något så litet. 

 Jag har mycket att lära innan jag är helt perfekt, 

men att säga hej till tiggerskan, det är i alla fall ett steg i rätt riktning.

Eller när pappa klippte Fred till en häftig tjej-page…varför make a big deal?

"Den här filmen. Den var bra. Så himla sjukt bra."

Ja, var ska jag börja? Jag kom just hem från en av de vackraste filmerna ever, och jag skulle vilja säga that I'm an emotional wreck right now. Och i allmän chock. För den här filmen. Den var bra. Så himla sjukt bra.

Jag snackar om Maleficent. När jag satte mig i biostolen, trodde jag inte att jag skulle sitta och gråta en timme senare. Jag trodde att den var en ganska mörk tvist på Törnrosa, och visst var det en tvist, men den var allt ifrån helt mörk. Den var så vacker, hela filmen.

Jag tror att vi alla vet hur Törnrosa utspelar sig, och det här var ungefär samma story. Förutom att huvudpersonen var skurken, som ändå var hjälten - Maleficent. Hur hon träffar människokillen som blir hennes vän, hur han ger henne kärlekens kyss (okej, nu kan det bli lite spolier här…) och hur kungatitel, pengar och makt lockar honom att förråda honom. Hur Maleficent blir fylld av hat mot honom och kärleken, och kastar en förbannelse över hans dotter Aurora. Men det är här historien vänder. För det är här hon lär känna Aurora, här hennes hat mot henne långsamt tynar bort och hur hon istället börjar ångra förbannelsen.

Men som hon tidigare har sagt, förbannelsen kommer vara för evigt, och trots hennes försök att ta tillbaka den går det inte, det är en kärlekens kyss som kommer rädda henne. När hon kommer till slottet för att rädda Aurora, och när hon - trots att hon vet att hon förmodligen kommer bli dödad - ger sig in i slottet för att prinsen ska ge Aurora kärlekens kyss, så föll den första tåren för mig.

Och när prinsens kyss sedan inte verkar och Maleficent långsamt går fram till sängen där Aurora sover. Hur hon säger ett sista farväl och ger Aurora en sista kyss på pannan, medan en tår faller ner hennes kind. I takt med hennes tårar kommer mina, och när Aurora öppnar sina ögon så svämmar tårarna över. För den kärlek filmen visar på är så stor.

Och ni som känt mig länge vet att jag har otroligt svårt att gråta, jag kan försöka tvinga fram tårar, men de går inte. De himla tårarna vill aldrig komma. Men idag, idag kom de. Och jag vet inte hur du tänker, men jag tänker nog att det är ett ganska så bra omdöme.

Jag är en sån där person som...

Jag är en sån där person som - så fort jag kommit hem efter en semester - känner att jag absolut MÅSTE göra om i mitt rum, och det omedelbart. Precis det hände igår när vi kom hem från fem dagar i Dalarna. Jag tänkte: fy vad trött jag är på den här möbleringen, vilket ledde till att jag behövde flytta runt "lite". Det slutade med att jag, från klockan sju nån gång till halv tolv, sprang runt lite här och var i huset och hämtade och lämnade av grejer, innan jag kände att jag behövde gå och lägga mig. Helt enkelt fortsatte jag idag, och nu är jag äntligen klar!


Jag är även en sån där person som samlar på mig precis aaaaall skit man kan tänka sig, gamla biljetter till saker, trasiga glasögon, ALLA grattiskort sen 2007 och diverse annat som bara ligger och skräpar och aldrig kommer till användning. Men idag så har jag faktiskt sorterat bort en hel byrå med grejer, och jag känner mig rätt så stolt faktiskt.

Färdiga resultatet:

Det vi konstaterade igår, när pappa och jag stod där och flyttade runt klockan tio på kvällen, var att - när vi skulle flytta sängen - vi insåg att min säng har stått på ungefär alla möjliga sätt i rummet, det här var typ sjuttioelfte gången vi flyttade runt i rummet, men varje gång blir jag ju ännu mer nöjd, vilket är rätt så sjysst ändå. 

Knepet är ju att stoppa undan och ta fram senare.

Jag har nog ockuperat halva matkällaren till alla mina grejer...

På äventyr i Orsa featuring spöregn

Idag på en så här regnig och fin dag har vi hängt i Orsa djurpark, vilket var otrooligt coolt! Vi såg bland annat en stor tiger på två meters håll, isbjörnar (asså omajgaash fett awesome!), björnar och vargar när de blev matade och en jättefin berguv. Måste dock säga att tigern var absolut coolast, när den stod en sådär två meter från mig och tittade på mig. 

Det var en helnajs dag trots att det spöregnade lite av och till, och ibland en stekande hetta, men det var så värt det! Oerhört coolt!