NY BLOGG

För dig som har missat har jag bytt bloggadress men alla (båda gamla + nya) inlägg finns där så check it out --> http://nouw.com/hedvigingemarson

365 nya blad

Det finns så mycket att säga, om året som varit och året som ligger framför. Det ligger en förväntan i att man har ett helt nytt år framför sig. En ny bok att skriva, 365 blad att fylla. Och av alla de 365 nya bladen så finns det otroligt många tillfällen att göra något bra. Men även att helt enkelt slarva bort det hela. Frågan är liksom, var lägger du din energi i år?

Jag fick äran att fira mitt nyår på en amazing kristen nyårskonferens kallad Unite med en hel massa bra saker som hände. Men en av de absoluta höjdpunkterna var någon gång vid halv två-tiden då alla gick in i kyrksalen igen medan konfettin och toapappret från Davids lövblås-mumifiering sopades bort. Bänkarna stod längs väggen så alla satte sig helt enkelt ner på golvet och så sjöng vi lovsång. Vi fick ge en av de första timmarna på det nya året till Gud. Och det kändes helt rätt, att lyfta handen och bara ge allt till Jesus, lätt det bästa du kan göra.

Så jag har bestämt mig, det här året och den här boken ger jag till ingen mindre än Jesus. 

Här är mitt år Jesus,

ta det och gör det till det bästa hittills. 

God Jul

Så var det jullov redan och oj så tiden har gått, har hunnit med att ha x antal olika konserter, bland andra min sista julkonsert på Sollentuna musikklasser och ett julspel i Norrtälje Pingstkyrka. Jag har även hunnit baka ett lass pepparkakor och lussebullar - som redan är slut (!) - och sett lite drygt två till tre säsonger av How I Met Your Mother, och även förvirrat mig vid bussarna i Täby Centrum som inte alls ville komma när jag ville. Och så har vi firat jul, träffat massor av go släkt och fina vänner, och ja, man behöver inte mycket mer än så.

Sedan har jag ju - såklart - lyckats tappa rösten ganska så bra efter en grym förkylning, och ja, jag kan väl inte säga att jag tror att det kommer bli bättre över nyår på Unite (en nyårskonferens i Västerås bl.a). Men det är jullov och jag är ärligt talat apglad ändå! Har en drös med bra böcker att läsa och en hel del serier som väntar.  Jag hoppas att du får en välsignad jul, var du än befinner dig och hur du än firar. God Jul kära vänner!

Och så kom ju äntligen den efterlängtade snön!

Ringar på vattnet

Överallt idag, Facebook, Instagram, Twitter och alla sociala medier och verkligheter du kan tänka dig, ser man människor som inte mår bra, Människor som är deprimerade, stressade, pressade och mår allmänt skit. Samtidigt så ser du nästan varje dag artiklar och omslag med människor som är photoshoppade och människor som ser så perfekta ut, människor vars liv verkar så fantastiska och idealiska.
Och så någonstans mitt emellan står jag själv och undrar var i hela fridens namn världen försvann. Vart tog medlidandet, empatin, omtänksamheten och själva samvetet vägen? Vart försvann världen egentligen, hjärtat?
Vår värld är överkonsumerad som bara den, visste du att i somras tog vi slut på de resurserna som egentligen skulle finnas för hela det här året, om vi skulle vilja ha en något mer långsiktig framtid för världen? Allt ersätts med robotar, allt ska bli så enkelt, så "perfekt", allt ska underlätta och allt ska vara bäst, bra är inte bra nog. Överallt så är världen på väg mot något skruvat håll som ingen riktigt vet, det är lite "spänn-fast-dig-och-håll-i-dig-för-vi-vet-inte-vart-vi-ska"-känsla över det hela och det känns ju inte toppen. Men ärligt talat - att miljön skiter sig och att jorden inte mår så bra är sjukt dåligt och inte planen från början -  men det finns något värre. För mitt ibland allt detta skräp och skit så finns Människor.

Det finns människor som inte mår bra. Människor som går runt med dålig självkänsla. Människor som faktiskt inte har någonting, människor som inte har någonstans att sova, inte vet om de kommer att överleva dagen. Det finns människor som inte har någon självkänsla alls, människor som kanske på utsidan ser helt normala ut men som på insidan utkämpar ett krig mot sig själv. Det finns människor som går till sin skola, dagis eller arbetsplats varje dag motvilligt för att de är mobbade, utstötta och ensamma. Det finns människor som förlorat sitt hopp om ett normalt liv, människor som dag ut och dag in påverkas av detta skruvade samhälle.

Det finns Människor.

Idag är det så vanligt att om vi tycker synd om oss själva så får man ett "Jaha, du försöker bara få uppmärksamhet". Och om man istället går in med approachen att man duger, att man faktiskt är något så framstår man som ego, att man tror att man är cool och sätter sig över varandra.
Alltså, är det här verkligen den värld vi vill ha? En värld så självcentrerad och skadad att vi inte ens kommer ihåg när det började skava. En värld där människor lever under så ofantligt olika villkor, där vissa har ett överflöd av pengar och andra inga alls. En värld, där människor skadas av människor.

Vi kan inte skaffa oss ett super-mega-stort plåster för att laga världen, men vad vi kan börja med är att hjälpa varandra. Hjälpa människor. För det är så jag tror det är tänkt att vi ska leva. För och med människor, inte bredvid människor. Du duger och du kan göra skillnad, det är inte någon gammal klycha. Det blir som ringar på vattnet. Och jag tänker vara stenen.

Ibland tror vi att det vi gör bara är en droppe i havet.Men havet skulle vara mindre utan den droppen. - Moder Teresa

Fast det hela var rätt så komiskt ändå

Och så var Oktober här. Det blir kallt, mörkt och tillvaron känns allmänt nedstämd. Det tycker i alla fall morgon Hedvig när klockan ringer halv sju på morgonen och de hurtiga morgonpratarna drar igång. Alltså slår man snooze knappen för femtioelfte gången och tänker; bara en minut till. Kvart över sju inser man istället att det kanske skulle vara bra att gå upp nu, det är ju trots allt en halvtimme kvar innan man måste stå utanför ytterdörren - i alla fall om man ska ha en fair chans att komma i tid. Då tänker man som vanligt att man drar upp persiennerna, och som vi alla vet betyder det ljus - fast nej såklart, det är becksvart ute och gatlamporna är fortfarande tända. Helt klart deprimerande. 

Så i onsdags, insåg jag att jag inte kan hålla på att deppa så här mycket över detta. Jag bestämde mig för att gå in med en ny glad peppar approach, I give you, Oktober approachen!

Det första jag ser när jag drar upp persiennerna, är att trädet bredvid fönstret blåser något otroligt och det regnar ganska så ordentligt. Men lugn i stormen det kommer bli bättre väder när vi ska gå till skolan. Läget är alltså fortfarande rätt så optimistiskt. Det är det även när klockan är tio i åtta och jag inser att jag sitter och äter frukost, och har hälften kvar. Ajaj, vilken miss. Men men, vi skyndar oss ut i badrummet och kör en snabb borsta tänderna omgång, skit i två minuter, här kör vi två sekunder.

Spring ner i hallen och dra på dig skor, tennisskorna luktar så äckligt att det absolut inte är acceptabelt, och gummistövlar blir för klumpigt i skolan. Trots allt så verkar det inte regna så mycket, vi kör på conversen i stället. Vi tar syrrans eftersom att mina verkar ha försvunnit från hyllan. Regnjacka ska jag nog ha i alla fall, och kanske ett paraply. Yes då kör vi, redo att gå.

Det ni bör veta är att jag på senaste tiden har börjat gå genom den lilla skogen bredvid vårt hus eftersom att det går lite fortare, och så genar man över berget. Vanligtvis brukar det gå väldigt snabbt och funka väldigt bra. Bara det att idag så var det ju lite blötare. Och det regnade lite mer än vad jag hade tänkt mig. Men jag försökte vara positiv ändå, tänkte att det är ju bara lite vatten - som i och för sig rann nerför berget, men jaja vad gör det?

Tio minuter senare var läget inte lika roligt, byxorna var dyngsura upp till fickorna - och jag överdriver verkligen inte nu - skorna var översköljda med vatten och mörkgröna istället för ljust turkos-gröna, och skosnörena gick upp varannan minut, plus att paraplyet gick sönder helt och hållet och själva "skelettet" knäcktes. 

Jag fick även ta en omväg när jag precis nästan var framme vid skolan, på grund av en två decimeter djup vattenpöl, alternativet var en tjock lervälling på en och en halv decimeter. Det fick bli omvägen, och tio minuter senare ramlar en dyngsur Hedvig in i klassrummet, där sextio pers står uppe på körläktaren och sjunger upp med förvånade blickar. 

Glasögonen var helt igenimmade med vatten droppandes från, skorna och byxorna var tio nyanser mörkare än vanligt och gjorde ett fint spår vatten på golvet, i handen ett trasigt paraply och så kommentaren; "Det regnade lite."

God equals problem solver

Jag hörde en otroligt bra story en gång som faktiskt varit riktigt bra inspiration för mig; En flicka och hennes mamma går in i en mataffär och flickan gnäller om att hon vill ta av sig stövlarna. Mamman säger dock att det kan hon ju inte göra, hon måste ha skor i affären. Då börjar flickan be mamman om att bära henne, men mamman säger att flickan är för stor för det. Men dom gör ju ont, säger flickan, så mamman stannar och tar av stövlarna. I dem ligger en sten, mamman tar bort den och sätter på stövlarna igen, problem sold!

Alltså, den här storyn är så grymt bra, för att den speglar liksom att Gud är bästa problemlösaren! När allt känns så himla jobbigt så ber vi Gud om en specifik lösning, som när flickan ber mamman bära henne. Men Gud har en bättre lösning, en annan väg liksom. Jag har så lätt för att be "Gud gör så här". Och så händer det inte och man blir skitbesviken. Tänker liksom jahapp, så Du tyckte inte jag skulle få som jag ville eller? Men grejen är ju den att Gud har en lösning, bara det att Han tänker helt utanför banorna! 

Vi måste liksom bara titta där på andra sidan, så har Gud lösningen.

Beep Beep

Just nu sitter jag i ett relativt lugnt hus, relativt för att de just sprängde i berget framför vårt hus. Beep beep sa det och så plötsligt så hördes ett dovt "boom" och så hade de sprängt tydligen. Beep beep sa det igen och så var det över. Dock insåg jag inte att de hade sprängt förrän efteråt. Beep beep liksom och sen bara sprängdes det på en gång. 

Beep beep, det var ju en förvarning, som att de ville berätta för den där Hedvig - som inte fattade riktigt - att det skulle sprängas och bli plats för något nytt, att något stort skulle hända. Men jag fattade ju liksom inte, och så helt plötsligt sa det boom och jag satt där och tänkte, tjenare, vad håller de på med? 

Ibland hör vi inte Gud när Han säger typ Hedvig, snart kommer något stort hända i ditt liv, det kommer bli värsta stora smällen, men allt kommer bli fett bra sen. Vi bara fortsätter som vi gör lalalalala, typ. Och sen säger det boom, och vi sitter där förvirrade och undrar vad i hela fridens namn som händer. 

Det är himla svårt att höra Guds röst. Men, när vi gör det och förstår vad Han menar, så kommer vi fatta att det kommer ett beep beep efteråt, och då är allt lugnt. Det kan komma lite pang på, som det här inlägget känner jag, men sen när vi börjar höra Guds röst ordentligt, så fattar vi att yeah, det kommer ett beep beep både före och efter, Gud är liksom med hela tiden. 

Alltså, min kamera/jag var lite seg, så hela coola rökmolnet kom inte med.