"Den här filmen. Den var bra. Så himla sjukt bra."

Ja, var ska jag börja? Jag kom just hem från en av de vackraste filmerna ever, och jag skulle vilja säga that I'm an emotional wreck right now. Och i allmän chock. För den här filmen. Den var bra. Så himla sjukt bra.

Jag snackar om Maleficent. När jag satte mig i biostolen, trodde jag inte att jag skulle sitta och gråta en timme senare. Jag trodde att den var en ganska mörk tvist på Törnrosa, och visst var det en tvist, men den var allt ifrån helt mörk. Den var så vacker, hela filmen.

Jag tror att vi alla vet hur Törnrosa utspelar sig, och det här var ungefär samma story. Förutom att huvudpersonen var skurken, som ändå var hjälten - Maleficent. Hur hon träffar människokillen som blir hennes vän, hur han ger henne kärlekens kyss (okej, nu kan det bli lite spolier här…) och hur kungatitel, pengar och makt lockar honom att förråda honom. Hur Maleficent blir fylld av hat mot honom och kärleken, och kastar en förbannelse över hans dotter Aurora. Men det är här historien vänder. För det är här hon lär känna Aurora, här hennes hat mot henne långsamt tynar bort och hur hon istället börjar ångra förbannelsen.

Men som hon tidigare har sagt, förbannelsen kommer vara för evigt, och trots hennes försök att ta tillbaka den går det inte, det är en kärlekens kyss som kommer rädda henne. När hon kommer till slottet för att rädda Aurora, och när hon - trots att hon vet att hon förmodligen kommer bli dödad - ger sig in i slottet för att prinsen ska ge Aurora kärlekens kyss, så föll den första tåren för mig.

Och när prinsens kyss sedan inte verkar och Maleficent långsamt går fram till sängen där Aurora sover. Hur hon säger ett sista farväl och ger Aurora en sista kyss på pannan, medan en tår faller ner hennes kind. I takt med hennes tårar kommer mina, och när Aurora öppnar sina ögon så svämmar tårarna över. För den kärlek filmen visar på är så stor.

Och ni som känt mig länge vet att jag har otroligt svårt att gråta, jag kan försöka tvinga fram tårar, men de går inte. De himla tårarna vill aldrig komma. Men idag, idag kom de. Och jag vet inte hur du tänker, men jag tänker nog att det är ett ganska så bra omdöme.